Onsdagsbloggen

Nu är det lov. Kemi- och matteprovet är avklarade. Jag känner lättnaden inom mig.
Sen kommer jag på att jag ska till Karlstad på tisdag och sedan till Göteborg om en vecka och inser att jag inte har köpt tåg/buss-biljetter än. Stressen kommer tillbaka.

=

Mitt liv - (minus, dvs. utan/om jag inte tar med) Hejke.


Lina



Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

"En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov"


Idag är inte en bra dag.



Lina

Känns som att det är dags att skriva igen.
Det har inte blivit så mycket "Tankar etc."-kategorin, så bered er på blandade filosofiska tankar och..
Äh... Jag orkar inte.
Jag hade tänkt vara jättedjup och komma med värsta grejerna här. Menmen...

Nu ska jag.. Öhm... Shit, klockan är halv tio... Duscha?

Kommande helg kommer bli perfa, längtar <3


Lina