Onsdagsbloggen

Ibland känns det som att ens liv går i repeat, fast i snabbspolning.
Då kan man lätt undra om det är någon skillnad från förra gången.

Själv har jag märkt flera skillnader. Väldigt betydande skillnader. Eller är det bara jag som hoppas på det? Ett desperat hopp om att det är annorlunda?
Oavsett så är det ett hopp. Ett hopp som är värt att grunda någonting på. Hopp är bra. Och någonting så stort behöver någonting bra att vila på.
Men då kommer man till frågan, är det så stort som vi verkligen tror att det är?
Förstorar vi inte ofta det som händer i våra liv? Ibland bara för att få lite mera? Lite mera av livet?
Jag vet inte hur det är med dig, jag kan egentligen bara säger hur det är med mig. Och så är det med mig.

Förstoring är grejen liksom. Man tar någonting som är jobbigt, gör det större, nämner det lite tyst. Och genast får man omsorg.
Mm, omsorg är den andra grejen.

Nu, i ett liv, som kommer få bristande direkt omsorg, är det viktigare än någonsin att få det.
Jag tror att jag fungerar ungefär som en hamster, men istället för att lagra mat, lagrar jag omsorg.
Kanske inte i kinderna, men i hjärtat.
Det lagret kommer värma mig i vinter.
Jag kommer iof vara på Kuba. Så värme kommer inte behövas förrän i mitten av januari, men, du fattar.

Slutsats: Jönköping är inte så långt borta. Men det känns (och kommer kännas) långt borta.
Och det jag har vart med om (och kommer vara med om den närmsta veckan) kommer finnas med mig när jag behöver det det närmsta året.

Jag förstår om inget av det här make any sense, så att säga, men jag ville bara skriva av mig lite.

Det är sjukt varmt i mitt rum. Nu går jag och lägger mig.



Lina