Onsdagsbloggen

Tredje gången idag. Inte okej.
Kom bara på en grej:

Det är inte okej att låta bli att svara på sms som innehåller frågor!

Tänk på det när ni får (och förhoppningsvis svarar på) sms från mig.


Lina

Ja. Nu är det dags. Nu ska jag dissa Facebook.
Det är många människor som undrar varför jag inte har Facebook, och ännu flera som tycker att det är underligt att jag rent av tycker illa om Facebook. För att de här människorna ska få någon slags förklaring skrivs detta blogginlägg, som jag senare kan hänvisa dem till. Sedan är det trevligt om jag kan övertyga fler människor om att Facebook är av ondo. Självklart vill jag att ni läser detta trots att ni inte kommer bli övertygade.

Lite bakgrund...
Första gången jag hörde talas om Facebook var ungefär för två år sedan, det var under den tiden då nästan ingen hade Facebook. Redan då tog jag avstånd för detta fenomen. Jag tyckte att det lät ganska nödigt med en till community.
Tiden gick, allt fler började skaffa Facebook. Boomen kom ungefär för ett år sedan. Facebook har nu fått en egenskap som msn också besitter, nämligen den att det är en självklarhet att man ska ha det.

Själva dissandet...
Som den självständiga människa jag faktiskt är brukar jag oftast undvika att göra samma sak som mängden gör, ett undantag är skaffandet av msn. Men det bör tilläggas att jag då inte gjorde det p.g.a. mängden gjorde så, utan p.g.a. att jag ansedde att det var en nödvändighet för att t.ex. förenkla grupparbete i skolan.
En av orsakerna till att jag inte skaffar Facebook är att så sjukt mycket människor har det. Jag är en tjurbult. Ofta låter jag bli att göra saker för att vara lite speciell, för att visa att jag inte är som alla andra. Jag är medveten om att detta är lite dumt. Men det är okej med mig. Så länge jag klarar mig från att vara som majoriteten.

Ibland har jag svaga stunder av tvivel då jag tänker på hur lätt allting skulle vara om jag inte hade massor med dumma principer som går emot allt och alla. Det är i dessa stunder jag överväger möjligheten att bli medlem på Facebook.
-Tänk så bra koll man skulle få på alla sina vänner!
-Tänk så många möjligheter till nya bekantskaper!
-Tänk så mycket bättre jag kan lära känna mina kompisar!
-Tänk så många spel jag kan underhålla mig med!

Men... Sedan tar jag mitt förnuft till fånga.
-Jag behöver inte ännu ett tidsfördriv som undanhåller mig från skolan. Mitt liv ser faktiskt bättre ut utan de beroendeframkallande spelen på Facebook.
-Om det är någon i min vänskapskrets jag inte känner tillräckligt bra, och jag verkligen är beredd att satsa på att fördjupa denna relation är det definitivt bästa sättet INTE Facebook. En bra vänskap bygger på en ömsesidig relation. Vilket man inte kan få över internet. Det bästa sättet att fördjupa en relation på riktigt måste med all säkerhet vara att träffas IRL. Mycket och ofta.
-Med risk för att låta bortskämd med vänner (vilket jag faktiskt är), så orkar jag inte med en till dörr för nya bekantskaper. Relationer tar enormt mycket tid.
Om jag ska vara ärlig har jag inte den sortens tid det krävs för de två senaste punkterna. Tyvärr.
-Suck... Svaret på den återstående punkten är en stor motståndspunkt för mig när det gäller att motverka Facebook. Lite därför jag tog den sist.

Genom Facebook får man alla nödvändiga, och onödvändiga, uppdateringar om ens vänner. Vems status har ändrats från singel till In relationship? Har du blivit taggad i en film? O.s.v... Enligt mig har Facebook förvandlats till, eller har kanske alltid varit (bara det att Facebook inte har haft så stor genomslagskraft innan), något slags Storebrors samhälls-medium, som alla Facebook-medlemmar har tillgång till. Vi har alla en chans att känna på hur det skulle vara att vara KGB (http://sv.wikipedia.org/wiki/KGB). (Jag jämförde precis Facebook med Sovjet. Intressant.)

T.ex... Vi säger att jag ändrar mig, jag skaffar Facebook. Jag går runt och lever som jag brukar. Min status är In relationship. Men en dag inser jag att 'nein, det funkar inte'. Så, som den goda människan jag är, gör jag slut med min pojkvän för att inte leva i en lögn. Men... Det är då det blir lite jobbigt. Hur ska jag göra med min status på Facebook? Eftersom jag är en känslig människa och inte vill att mitt nydumpade ex ska bli överröst med jobbiga "hur är det?", "hur känns det?", "det kommer bli bra" o.s.v., vill jag inte ändra min status till singel. Jag kan inte heller bara ta bort statusen. Inse hur mycket frågor det kommer framkalla.

Det dilemmat (bl.a.) vill jag inte utsättas för. Det känns inte okej.
Avslutningsvis kan jag tillägga att oerhört mycket mänsklig kontakt elimineras p.g.a. Facebook. Istället för att träffa en människa på riktigt sitter man framför en burk hemma och "träffar" 20 pers.

Det känns inte heller riktigt okej.

Konkret...
Facebook borde enligt mig läggas ner. Folk kommer bli besvikna. Men det är värt det.
Facebook förkroppsligar, om man kan säga så om en hemsida, mycket som jag tycker illa om.

Lina

This is me and I'm lost for words...

Ja men typ lite så...

F.ö. har jag uppmärksammat The Bläckfisks nu. De är random.

Gah!!! Lasse Lindh och Staphan O'bell på Debaser Medis, och jag kan antagligen inte gå! :'(

Jag känner att detta blogginlägg blev väldigt i punktform. Men det är okej.



Lina

Ibland känns det som att ens liv går i repeat, fast i snabbspolning.
Då kan man lätt undra om det är någon skillnad från förra gången.

Själv har jag märkt flera skillnader. Väldigt betydande skillnader. Eller är det bara jag som hoppas på det? Ett desperat hopp om att det är annorlunda?
Oavsett så är det ett hopp. Ett hopp som är värt att grunda någonting på. Hopp är bra. Och någonting så stort behöver någonting bra att vila på.
Men då kommer man till frågan, är det så stort som vi verkligen tror att det är?
Förstorar vi inte ofta det som händer i våra liv? Ibland bara för att få lite mera? Lite mera av livet?
Jag vet inte hur det är med dig, jag kan egentligen bara säger hur det är med mig. Och så är det med mig.

Förstoring är grejen liksom. Man tar någonting som är jobbigt, gör det större, nämner det lite tyst. Och genast får man omsorg.
Mm, omsorg är den andra grejen.

Nu, i ett liv, som kommer få bristande direkt omsorg, är det viktigare än någonsin att få det.
Jag tror att jag fungerar ungefär som en hamster, men istället för att lagra mat, lagrar jag omsorg.
Kanske inte i kinderna, men i hjärtat.
Det lagret kommer värma mig i vinter.
Jag kommer iof vara på Kuba. Så värme kommer inte behövas förrän i mitten av januari, men, du fattar.

Slutsats: Jönköping är inte så långt borta. Men det känns (och kommer kännas) långt borta.
Och det jag har vart med om (och kommer vara med om den närmsta veckan) kommer finnas med mig när jag behöver det det närmsta året.

Jag förstår om inget av det här make any sense, så att säga, men jag ville bara skriva av mig lite.

Det är sjukt varmt i mitt rum. Nu går jag och lägger mig.



Lina