Onsdagsbloggen

Hade barnkör idag.
Jag var så trött att barnen märkte det. Jag kom inte förberedd till övningen och allt kändes lagomt misär.
Det är inte riktigt okej.
Barn är konstiga.
Jag tror inte jag fattade hur mycket tid jag hade innan jag var barnkörledare. Det är lite galet sådär...
Om de bara kunde uppskatta hur mycket tid vi faktiskt lägger ner på dem...

Jag vill ha saft. Hallonsaft. Och lepsyl. Försvarets hudsalva.
Som tur är har jag Försvarets precis brevid mig, eftersom jag ofta sitter vid datorn när jag känner att jag behöver det
(varför vet jag ej, kom på nåt själva).
Saften får vänta tills efter bloggen. Men, mmm... Saft.

Det går en brittisk dokumentär på TV nu om barn som bantar. Barn som är i riskzonen, eller redan har, ätstörningar.
Håller på att diskutera, typ det här, nu via sms. Men mer bovarna som ligger bakom, typ reklam etc.
För att citera ett sms jag precis skickade iväg:
"Någon gång där så gick det fel. Undrar bara varför de inte inser det och lägger av med skönhetsfixeringen.
Pengar väger tydligen tyngre än rent samvete..."

Skit, nu borstade jag ju tänderna. Hallonsaften får vänta tills imorgon.
Jaja, nånting roligt kom ut ur det iaf. Jag sprang på mamma och vi pratade om min kommande skoldag och att jag har typ två lektioner. Då fick jag höra nånting jag aldrig trodde jag skulle få höra från henne:
"Men är det någon mening att gå till skolan? :O"  typ...  Oj oj oj, hahaha :D
Och en till sak jag aldrig trodde skulle få höra från henne:
"Du, Lina, jag har kommit till en insikt."
"Jahaja, låt höra, vadå för insikt?"
"Jag har kommit på att det nog är ganska bra att skjuta upp saker."
"Va? :O"
"Ja, men om man går runt och har ångest innan, är ju njutningen när man väl har gjort det mycket större!"
Haha... Vem är du och vad har du gjort med min mamma?

Jaja, tillbaks till de stackars brittiska barnen.
Det är hemskt när man inser hur mycket barn, och också även en själv (iaf jag), påverkas av andra.
Vad en människa kan få en annan människa att utsätta sig själv för.

Men frågan kvarstår... Vartifrån kommer det att vi ska vara smala? Att vi ska ha långa ögonfransar? Att vi ska se likadana ut?
Är det för en rädsla för att sticka ut?
Vore det bättre om vi bara hade gjorts ur samma människo-form?

Nejnejnejnej. Månfald är bra.
Men varför försöker vi då?
Varför försöker jag? Men samtidigt är jag rädd för att vara som alla andra...

Är det så vill vi ha det? Att vi vill lätt kunna bli accepterade av andra, men fortfarande känna oss speciella, omtyckta för den vi är?
Tänk.


Lina